BELLA ITALIA OCH SARDINIEN
(SOLEN OCH VINDARNAS Ö)
Cinque Terre och Ligurien utgör en liten del av Italiens och ytan är 3 gånger Gotlands. En smal kustremsa som har höga berg bakom sig, som utgör ett fint skydd mot lågtryck. Området har kanske Italiens mildaste klimat. Den store amerikanske berättaren Ernest Hemmingway skrev att om en citron ramlar ned från sitt träd, så finner vi den i Medelhavet. Cinque Terre var praktiskt tagit ett okänt område tills början av 1980-talet. Det var känt för sina otroligt duktiga men fattiga terassbyggande bönder. De hade byggt terasser sedan 1050-talet utefter de branta bergen, som stupar brant ner i Medelhavet. För att erövra 2 meter odlingsbar mark kunde de bygga en terassmur som var 6 meter hög. Otroligt, eller hur? Om man skulle lägga alla terassmurer efter varandra, så blir den muren 7.000 km lång. Cinque Terre är en Nationalpark och ett ”Världsarv” på UNESCOS lista.
Amalfikusten ligger strax söder om Neapel och är en av Italiens vackraste miljöer. Staden Amalfi har fått ge namn till området och var en av Italiens fyra Marinrepubliker under medeltiden och flera hundra år framåt. Det fanns totalt 4 Marinrepubliker i Italien och förutom Amalfi var det Genua, Pisa och Venedig. De var alla duktiga sjömän och affärsmän och bytte varor från den lokala markanden till områden i östra, västra och södra Medelhavet. I Amalfi kan man spåra dessa influenser från hela Medelhavsområdet i arkitekturen.
Toscana är kanske den mest kända regionen i Italien och har kanske betytt mest för utvecklingen till det samhälle vi har idag. Tack vare sitt framkants kunnande under medeltiden/renäsansen (1000 – 1600) av ullfärgning, bankväsende, försäkringsbolag, läderarbeten, jordbruksprodukter, etc, lyckade de att skapa stora förmögenheter som investerades i nya kyrkor, konst, palats etc. Toscana låg strategiskt utefter pilgrimsleden till Rom och det gav dragkraft i ekonomin. Storleken ytmässigt är att jämföra med det svenska landskapet Småland, med med betydligt fler invånare (3.8 miljoner).
Sardinien ligger mitt i Medelhavet, närmsta fastland är Tunisien och dit är det cirka 140 km. Det är lätt att förstå att vår och höst har ett klimat som motsvarar svensk högsommar.
Områdena kring Medelhavet är Europas kanske befolkningstätaste områden, med några undantag däribland Sardinien.
Befolkningstätheten är en tredjedel i jämförelse med övriga Italien. Storleken är cirka 8 gånger Gotlands och lika stort som landskapet Småland. Totalt bor det 1.7 miljoner människor på Sardinien, av dessa bor cirka 1 miljon på landet och övriga i de 10 största städerna.
Landsbygden kan sägas vara hyffsat levande. Cagliari är regionens huvudstad och har cirka 165.000 invånare.
Winston Churchhill sade vid något tillfälle att Sardinien är ett osänkbart hangarfartyg i mitten av Medelhavet.
Historiskt sett har det inte alltid varit en fördel att ligga utefter en strategisk farled, ty Sardinien har varit lydrike under århundranden.
Det är endast efter 2:a världskriget som sarderna har fått ett visst självstyre. De olika politiska och militära dominanserna kan ses i de olika byggnadsminnesmärkena som vi hittar överallt på ön. Från 1000-talet har Sardinien varit dominerat av i tur och ordning Stadsstaten Genova, Stadsstaten Pisa, Katalonien, Spanien och Grevskapet Piemonte.
Tack vare Sardinien blev grevarna från Piemonte kungar (av Sardinien) och sedan även över hela Italien, när Garibaldi enade Italien 1862. Sardinien har på senare tid bidragit med 2 st statsöverhuvud (Il Presidente della Republica) Fancesco Cossiga och Mario Segni.
På vänsterkanten i Italiensk politik märks 2 st sarder Enrico Berlinguer och Antonio Gramsci. Det lustiga var att Cossiga och Berlinguer var kusiner men politiska motståndare.
Sarderna har bevarat sin särart och kultur under århundranden, genom att dra sig tillbaka i inlandets bergstrakter. Det finns många unika kulturyttringar inom dans, musik, sång och litteratur. Sardinien och sarderna är ett typiskt exempel på att det egna aldrig blir tillräckligt fint, ty det var en tysk språkforskare, Leopold Wagner, som började systematiskt katalogisera det sardiska språket.
Tack vare den unge danske folklivsforskaren Andreas Fridolin Weis Bentzon har många mästare i flöjt instrumentet Launeddas kunnat räddas till eftervärlden. Den unge kandidaten och forskaren Bentzon åkte runt på en motorcykel med sidovagn och spelade in musik. Tack vare sitt kunnande och sympati lyckades han få god kontakt med dessa Sardiniens ”bluesmen”.
Kandidat Bentzon är fortfarande en mytologisk romantisk person i den sardiska kulturen, tyvärr blir de allra bästa ibland tvingade att lämna detta vårt jordeliv i förtid. Sardiska är ett helt självständigt språk, som påminner om latin. Det är ganska lakoniskt och mycket mindre retoriskt än andra latinska språk.
Sardinien påminner i mycket Island.
Det är 2 st öar, som ligger långt från fastlandet. Ekonomin har traditionellt varit baserad på en herde- och fiskekultur. Denna långa tradition av närvaro i naturen stimulerat en poetisk ådra pss som på Island. Det finns ett mycket stort kulturintresse, som uttrycker sig i film, litteratur, teater, opera och musik. År 1926 tilldelades den sardiska författarinnan Grazia Deledda nobelpriset i litteraturhar och idag rappresenterar Marcello Fois den bästa i den sardiska och italienska litteraturen, båda finns att läsa på svenska. I Cagliari finns en av Italiens bästa operahus. Det fanns 10.000 årsabbonomang för några år sedan.
Nu har vi kommit till något riktigt intressant. Det sardiska köket kan delas upp i ”Terra och Mare”. dvs. lite halv fumligt översatt alla google blir det ”Land och Hav”. ”Land” är det som härstammar från herdekulturen, vilket betyder olivolja, pecorino ost, bröd, pasta av olika typer, salsicciakorv, lufttorkad skinka, lamm, frukt, grönsaker, etc.
Visst låter det gôtt! Vi kan garantera att ingen kommer att bli besviken på det Sardiska Köket ”Terra”.
Cagliari är huvudstaden för den del av det sardiska köket som går under benämningen ”Mare”. Tänk dig att sitta på en uteservering en mild vårkväll i centrala Cagliari och sätta tänderna i en pasta med havets frukter (”Frutti di Mare”). Det är en oerhört stark upplevelse. Oftast serveras allt vad havet ger till både förrätt (antipasto), Pasta (Primo), huvudrätt (Secondo).
Du märker att en sardisk middag är lite av ett maratonlopp, det gäller att inte springa för fort i början. Restaurangerna har som tradition att servera det som de köper på marknaden samma dag, vilket medför att menyerna är i ständig förändring.
Italien är säkert världens glassigaste land. Den sardiska/italienska glassen är något super, extra fantastiskt gott. Jag vill varna er, ät inte den underbara hantverksgjorda glassen i Cagliari. När du kommer hem kommer du att lida alla möjliga eländiga kval varje gång du blir intvingad GB’s Carte D’Or.
Länge trodde man att det var Fenicierna, som hade introducerat vinodling och vinifiering på Sardinien, men på senare år har man vid arkeologiska utgrävningar hittat bevis för att vinodling var etablerat vid deras ankomst cirka år 500 f. kr.. Vin var på denna tid en viktig handelsvara och de sardiska vinerna exporterades i hela Europa.
Jordbruksbyråkraterna gjorde allt som stod i deras makt att förstöra den sardiska vinkulturen fram till slutet av 80-talet. Vinodlarna stimulerades först med bidrag till att producera stora kvantiteter utan krav på kvalitet och sedan med djävulsk list betalade samma myndighet för att rycka upp vinrankorna för evigt.
Genarationers slit ströddes för vinden. Men tack och lov dras magiska makt har släppt och de sardiska vinmakarna har gjort fantastiska kvalitetsförbättringar de senaste 10 åren utan att stirra sig blind på de internationella trenderna.
Det har varit en lyckosam strategi, ty endast sardiska viner kan komma från Sardinien. De lokala (autoctona) druvorna har sakta blivit kända och uppskattade på världens vinmässor och av konsumenter över hela världen.
Sardininska vinmakare producera vita-, röda- och dessertviner. Det finns ett antal lokala druvor bland de vita märks: Vermentino, Nuragus och Semidano. Sardinien kanske mest känd för sina röda viner: Cannonau, Carignano, Cagnulari och Bovale Sardo.
Det som utmärker den sardiska vintraditionen är dessertvinerna, som verkligen är något unikt och extra. Det torra soliga klimatet skapar sötma och arom, som andra regioner måste skapa genom olika processer efter skörden. Dessertviner som Moscato, Nasco, Girò, Malvasia och Vernacia är Sardiniens stolthet. Vernaccia tillverkas pss som för 1000 år sedan, då kan man säga att man är trogen traditionen.